Den svenske osteoporoseforeningen lykkes i sitt arbeid med osteoporose!

”Osteoporos är styvmoderligt behandlad” Samtliga regioner bör inrätta så kallade frakturkedjor med tydlig organisation och målstyrning, föreslår psykologen Lisa Keisu,...

”Osteoporos är styvmoderligt behandlad”

Samtliga regioner bör inrätta så kallade frakturkedjor med tydlig organisation och målstyrning, föreslår psykologen Lisa Keisu, tidigare ordförande i patientföreningen Osteoporosförbundet.

Publicerad: 8 Mars 2021, 05:55

Det här är opinionsmaterial

Åsikterna som uttrycks här står skribenten/skribenterna för.

Lisa Keisu, leg psykolog, tidigare ordförande i patientföreningen Osteoporosförbundet.


Ämnen i artikeln:

Osteoporos

Benskörhet eller osteoporos är en av Sveriges stora folksjukdomar, som ofta är ”tyst” tills personen får en fraktur. Den drabbar varannan äldre kvinna och var fjärde äldre man och förorsakar varje år 80 000 till 90 000 frakturer. Det svenska samhällets årliga kostnad för osteoporosvården uppgår enligt Socialstyrelsen till cirka 20 miljarder kronor.

Höftfraktur är den allvarligaste frakturtypen och varje år drabbas cirka 16 000 personer i Sverige, enligt kvalitetsregistret Rikshöft. Överdödligheten är betydande. Inom ett år efter frakturen dör 10 till 15 procent fler än i en grupp med samma kön och ålder utan höftfraktur, framgår av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för rörelseorganens sjukdomar. Sjukdomen är styvmoderligt behandlad inom den svenska sjukvården och forskningen om den är mycket begränsad.

Det är en skandal att Socialstyrelsen så länge har negligerat denna sjukdom. I 2012 års nationella riktlinjer för behandling av osteoporos rekommenderade myndigheten att läkemedelsbehandling skulle ges till 30 procent av patienterna. Som då nyvald ordförande i patientföreningen Osteoporosförbundet påpekade jag att detta var skamligt. Givetvis borde alla osteoporospatienter få korrekt diagnos, behandling och uppföljning precis som patienter med andra allvarliga sjukdomar. Olika insatser från förbundet har lett till att fler patienter fått gehör för sitt behov av vård, men i dag är det ändå, enligt Socialstyrelsen, inte mer än cirka 17 procent av patienterna som får adekvat utredning och behandling.

Enligt två av Osteoporosförbundet framtagna rapporter, Vården måste ta osteoporos på allvar, dags att införa fungerande frakturkedjor 2018 och Frakturkedjor behövs, vi har väntat länge nog 2020 har så kallade frakturkedjor med koordinatorer nu upprättats vid många sjukhus. I frakturkedjorna anges de olika personalgruppernas ansvar för identifiering av aktuella patienter, värdering av risken för nya frakturer samt utredning, behandling och uppföljning av patienterna.

Det är aldrig för sent att förändra till det bättre. Jag skulle vilja se följande förändringar av den svenska osteoporosvården:

• Att kunskapsförmedlingen till patienterna, de medicinska professionerna och sjukvårdspolitikerna ökas i syfte att förbättra vårdkvaliteten samt initiera och stimulera forskning om osteoporossjukdomen.

• Att Socialstyrelsens och Läkemedelsverkets nationella riktlinjer om behandling av osteoporos följs bättre än vad som är fallet i dag.

• Att samtliga regioner inrättar så kallade frakturkedjor med tydlig organisation och målstyrning.

• Att antalet DXA-mätare (ett diagnostiskt verktyg) utökas så att de motsvara behovet inom regionerna.

Osteoporosförbundet planerar att starta så kallade osteoporosskolor, som ska ge patienterna ökad kunskap om sin sjukdom och förbättra livskvaliteten hos framför allt de äldre med funktionshinder. Kunskapen ska ge dem egenmakt att hantera sjukdomen istället för inlärd hjälplöshet. I första hand ska två pilotprojekt, ledda av respektive lokalföreningsordförande, genomföras. Målet för arbetet är att bidra till förebyggande av osteoporos genom tidig diagnos, hälsofrämjande kost och effektiva läkemedel samt fysisk träning, inkluderande smidighets- och balansövningar, som bromsar nedbrytningen av skelettet och minskar risken för frakturer.

God osteoporosvård är ett vinnande koncept både för patienterna och samhället. Det minskar patienternas lidande och samhällets kostnader. Det är inte kört fast skelettet är skört!

Lisa Keisu, leg psykolog, tidigare ordförande i patientföreningen Osteoporosförbundet